Örebro lever!
Tänk vad lite vårsol kan göra! Tycker så mycket om den här tiden på året, när alla tar sig ut ur sina lägenheter och umgås utomhus bara det är lite solsken! Tänk att det kunde bli så rätt att börja plugga i Örebro. För oavsett vad som händer sen så är det rätt nu. När jag kom hem från Australien för snart 2 år sen, var allt väldigt förvirrat. Allt vändes upp och ner. Tanken på att flytta tillbaka till Örebro och återigen börja plugga här var inte alls positiv och jag letade desperat efter nåt annat att göra. När jag sedan insåg att det inte fanns något liknande program jag skulle hinna söka, tänkte jag att jag kan ju i alla fall flytta direkt efter första terminen. Och om jag nu mot för modan skulle bli kvar var tanken att jag skulle plugga utomlands två terminer och skriva c-uppsatsen nån annanstans. Nu har jag varit här i snart 4 terminer, och det är med både glädje och lite ledsamhet jag ser framemot att plugga i Nya Zeeland nästa termin. Det ska bli så otroligt roligt, men jag kommer sakna livet här. Konstigt hur det kan bli eller hur?
För även om alla punkter nedan inte alltid är självklara, så tycker jag väldigt mycket om:
- att det är tjafs i korridoren om städning, för det är ju antagligen bara en gång jag får chansen att leva såhär
- att ha någon bryr sig om vad jag gör varje dag och frågar efter mig och jag inte synts till på hela dagen (och jag har sån tur att jag till och med har flera!)
- att jag antagligen kommer att gråta när vi ska lämna över till en ny styrelse, för det betyder ju att jag har haft roligt och att det var rätt val att fortsätta även om jag var desperat och ville sluta de första veckorna
- att jag ofta är stressad och har mycket att göra, för det betyder ju att jag har intressen som jag får engagera mig i
- att jag då och då får kämpa med brustet hjärta, för jag har ju då i alla fall fått chansen att få det brutet. Det kunde ju gått bra.
- att jag kan oroa mig för pengar, för då har jag ju nånting att spendera dem på
- att jag ibland får beslutsångest, för det betyder ju att jag faktiskt har frihet och möjlighet att välja.
- att jag ibland måste säga hejdå, för då har jag i alla fall fått lära känna dem ett tag och vet att de finns nånstans i världen
När jag var i Australien så var jag så otroligt lycklig och tänkte att så här kommer jag aldrig att kunna känna nån annanstans. Men jag hade fel. Och detta trots att jag idag, till skillnad från då, är singel, inte får bo 50 meter från havet och aldrig får se delfiner.
För även om alla punkter nedan inte alltid är självklara, så tycker jag väldigt mycket om:
- att det är tjafs i korridoren om städning, för det är ju antagligen bara en gång jag får chansen att leva såhär
- att ha någon bryr sig om vad jag gör varje dag och frågar efter mig och jag inte synts till på hela dagen (och jag har sån tur att jag till och med har flera!)
- att jag antagligen kommer att gråta när vi ska lämna över till en ny styrelse, för det betyder ju att jag har haft roligt och att det var rätt val att fortsätta även om jag var desperat och ville sluta de första veckorna
- att jag ofta är stressad och har mycket att göra, för det betyder ju att jag har intressen som jag får engagera mig i
- att jag då och då får kämpa med brustet hjärta, för jag har ju då i alla fall fått chansen att få det brutet. Det kunde ju gått bra.
- att jag kan oroa mig för pengar, för då har jag ju nånting att spendera dem på
- att jag ibland får beslutsångest, för det betyder ju att jag faktiskt har frihet och möjlighet att välja.
- att jag ibland måste säga hejdå, för då har jag i alla fall fått lära känna dem ett tag och vet att de finns nånstans i världen
När jag var i Australien så var jag så otroligt lycklig och tänkte att så här kommer jag aldrig att kunna känna nån annanstans. Men jag hade fel. Och detta trots att jag idag, till skillnad från då, är singel, inte får bo 50 meter från havet och aldrig får se delfiner.
Kommentarer
Trackback
