Veronica

Så kom det då, inlägget som innebär att mina 4 månader, som när jag åkte kändes som en evighet, och när jag varit här gått fortare än en blinkning, nu är över. Men det har varit alldeles underbart.

För en vecka sen skrev jag min sista tenta, min stora och svåra sluttenta i International Communication Management. Och lättnaden var otroligt stor när vi kom ut ur tentasalen. Men en vemodighet utan dess like infann sig direkt när jag gick hem och insåg att det var sista gången jag gick hem från nånting på uni. För även om det är jobbigt att plugga, har det varit väldigt roligt att plugga tillsammans med mina vänner och lära sig saker ur en nyazeeländsk synvinkel.

Tentan firades med att åka upp i Skytower och titta på solnednången där och dricka cocktails med några av tjejerna. Vackert var det, men jag insåg också att mitt bungy jump inte var så speciellt. Från Skytower kan man göra ett sk "Skyjump" där man slänger sig rakt ut och faller över 190 meter. Det gjorde ont i hela kroppen att föreställa sig det! Där inne var det också julpyntat och fint, och det är väldigt konstigt att titta på juksaker och sedan gå ut i kjol och sandaler och inte frysa.

Sista natten med gänget blev det på fredagen, då Daniela var den första som åkte på lördag morgon. Utgång i stan förstås, som blev riktigt riktigt bra. Kommer sakna Aucklands uteliv otroligt mycket! Speciellt barerna i hamnen! Resten av helgen fortsatte vi att njuta så mycket som möjligt av Auckland, med museum, picknick på stranden (Julias överraskning till mig! Underbara vän!) Mt. Eden, filmkväll/planerings kväll med Melanie och Carina, m.m. Jag har också provat att surfa, i vågor så starka att jag aldrig känt nåt likande. Men de vågor vi provade i var ändå lagom, men det hjälpte inte, jag klarade inte av det i alla fall. Nu måste jag prova igen så att jag lär mig!

Att lämna något som jag verkligen tycker om gör att det gör ont i hela kroppen. Jag var bättre än någonsin, och klarade av att skjuta ifrån mig det vemodiga väldigt länge och kunde njuta av den sista tiden. Men att packa ur rummet blev ibland för mycket, och väl på planet kunde tårarna inte hållas tillbaka längre.

Jag började skriva det här inlägget igår, och då var rubriken "The End". Det var verkligen så det kändes att åka därifrån. Men efter att ha landat i Christchurch, och påbörjat vår resa idag, kändes det inte riktigt längre som slutet på något. Bara en annan slags fortsättning liksom... Och sydön är helt otrolig! Även om jag varit här förut, så blir jag alldeles stum av det fantastiskt vackra landskapet och de otroliga kontrasterna! Vi träffade Carina på hostelet eftersom hon anlänt en dag tidigare, och påbörjade vår resa idag i vår kära hyrbil som till slut blev en modell som vi kunde få in allt bagage i. Det har varit varmt, sommarvärme, och kontrasten mellan att gå i t-shirt och svettas och vara omgiven av snöklädda berg är väldigt häftig! Vi har tagit oss från Christchurch till västkusten, med bland annat Cookie Time fabriksförsäljning, fantastiska stenlandskap där både Narnia och LOTR spelades in och närkontakt med Kia-fåglar på vägen dit. Lagom till solnedgången fick jag också se delfiner!! Ute vid en pir, bara sådär, i utkanten av stan dit vi åkte för att kolla på solnedgången. Äntligen fick jag se mina delfiner oplanerat! Ingen dålig start på denna resa!