Veronica

Äntligen har jag det! Det efterlängtade PADI Open Water Diver certificate! Många år har jag funderat över om jag ska ta det, eller ja, snarare velat ha det men inte riktigt haft nån anledning att ta det. Men jag hade bestämt att i Nya Zeeland ska det göras, och nu är det gjort!! Jag har dykcert!!! :D

Denna vecka har nästan bara bestått av plugg och dykning. Jag, Julia, Rudolf, Melanie, Katherine och Sophie (från Julias uni) började kursen i tisdags, efter mycket planerande för att få ihop tider som passade alla och pluggande med böcker och dvd-filmer. Teori första kvällen, sen första dyket i poolen i onsdags. Kallt, massor med information att ta in och många timmar i vattnet gjorde att vi var helt slut när vi kom hem. Torsdag var det teori igen, men pga dyket dagen innan var det efterlängtat, trots att vi också hade våra slutprov! Som vi klarade med god marginal!

Sophie beslutade sig dock för att inte genomföra kursen för att hon inte gillade det, men jag tror att alla kan hålla med om att ingen av oss var särsklit bekväma första gången under vattnet. Fredagen blev mycket bättre! Fortfarande kallt i poolen, och vi var tvugna att göra ett simtest utan våtdräkt. Det gick fort så vi slapp va i länge kan jag säga!

Sen var det då bara våra open water dyk kvar. I en sjö. Som var ännu kallare än poolen. Nu skulle vi visa allt vi lärt oss. Låtsas att luften tagit slut och dela tub med vår dykkompis, tömma ett vattenfyllt cyklop under vatten, navigera med kompass, fylla västen med luft så exakt att vi "svävade" i vattnet, ta av viktbälte och tuber och sätta på oss det igen i vattnet, tappa munstycket och hitta det och tömma det på vatten igen m.m. Trots dålig sikt och att det inte fanns så mycket att se där under var det ganska roligt. Enda jobbiga var att det var så kallt. Mätarna visade 15 grader på botten, men jag är mycket skeptiskt till om detta stämde... Alla mätare borde kunna visa fel samtidigt, eller?

När cyklopet var tömt en sista gång och vi insåg att sista uppgiften var avklarad blev det en liten spontan dans. Någonstans på botten i en sjö utanför Auckland stod fem utbytesstudenter på knä och firade att dykcertet nu var klart! Jag är så nöjd och så glad att det gick att genomföra, för det var inte självklart när jag varit förkyld så länge och med en täppt näsa går det inte att dyka. Men det gick, och även om jag får fira med att plugga hela natten, så dansar jag fortfarande den där lilla dansen inombords.

Eftersom Julia varit bortrest i nästan två veckor, bestämde vi oss i torsdags för att ha en riktig tjejkväll bara hon och jag. Shopping och bio med en riktig tjejfilm, The Ugly Truth. Och shoppning blev det. Köpte nya jeans, en tubtopp, en skjorta, skärp och ändligen en ny jacka! Den gamla, vita, lyckades jag ju bränna upp i Rotorua. Ja, jag skojar inte, jag brände verkligen upp den. Satt för nära en "fusk-kamin" på en restaurang och värmen klarade inte min jacka av utan började brinna. Inte mycket, men tillräckligt för att det blev svårt att laga. Men nu har jag en ny och slipper låna Julias!

Filmen var riktigt bra, rolig och sådär skönt förutsägbar som bara såna filmer kan vara. Man mår bra efteråt! Och filmen är ju värd att se enbart för Gerard Butler! I helgen var vi på Waiheke Island, men det skriver jag om nån annan gång! Nu ska jag kurera mig med te och sömn!

Jag börjar vänja mig med vänstertrafik, i alla fall när jag går. Jag har också passat på att köra Julias scooter nu när hon varit borta, och det är roligt! Idag provade jag också att köra bil på vänster sida. Det kändes väldigt konstigt att sitta på höger sida i bilen, med handbroms och allt till vänster, och det är inte helt lätt att hålla reda på vilken sida blinkers och vindrutetorkare sitter på! Alltid lika roligt att se nya förare försöka vänja sig med att allt liksom är tvärtom, och det måste varit roligt att se mig idag också! Men hemma är jag i alla fall, och både bil, förare och passagerare är hela!

För er som inte redan har sett det på Facebook, så har det varit en del problem med studentboendet på senaste tiden. Eller ja, snarare länge, men det är nu som det börjar hända grejer. Folk har problem med hälsan, det är smutsigt, internet fungerar inte, säkerheten är dålig osv... Vår situation har till och med blivit nyheter. Jag har förstås upplevt en del av dessa saker, men jag är nog ganska lyckligt lottad som bor på tredje våningen med flatmates som jag verkligen trivs med, och jag har bara sett en kackerlacka.

Förra veckan hade vi möte med USU (typ studentkåren) och personal från Unitec som har hand om boendet. Folk var förbannade på allt som inte fungerar, speciellt när det gäller hälsan, och Unitec följer inte kontrakten. Men efter mötet har det i alla fall börjat hända lite grejer. Städningen i trapporna är bättre, vi har i alla fall sett några säkerthetsvakter, alla lägenheter har fått besök av pest control så alla eventuella äckliga djur ska vara borta nu och Accomodation Office är lite mer aktivt. Det lär dröja innan allt är fixat, och jag skulle inte tro att vi får något bättre internet detta år... Om det inte hade varit för sjukdomsfallen så måste jag erkänna att det är lite roligt att vara med när det händer grejer, lite debatt och protester. För jag vet ju att jag bara kommer bo här knappt tre månader till. Även om tanken på ett ostädat korridorskök i Örebro inte är så lockande. Blä.

Idag fick jag för första gången riktig post! Inte dataskrivna bankpapper, utan riktig post, specifikt till mig, handskrivet till och med! Snigelpost är underskattat!

De senaste dagarna har jag haft svårt att somna. För varje gång jag blundar ser jag Daniela falla. Är det normalt?