Veronica

Nu har jag lämnat NZ och befinner mig i Sydney. Vi startade med att hitta det sämsta hostel jag nagonsin bott pa. Vart rum sag inte ut att va städat sen 90-talet. Som tur var hittade de inte var bokning och vi kunde flytta ut redan efter en natt. Nu bor vi i ett rent hostel! Operahuset, Harbourbridge, Botanic Garden, Chinatown, lite shopping och en valsafari (sag inga valar, men en sal och delfiner... igen...) har hunnits med idag! Gillar Sydney! Imorgon blir det strand om vadret tillater och sen flyger vi till Bangkok. Lite nervös är jag! Speciellt eftersom vi ska ta oss runt pa egen hand, men det ska nog ga bra det ocksa! Första nätterna är iaf bokade sa jag inte oroar mig direkt! Vet inte hur mkt jag kommer kunna uppdatera framöver. Annars ses vi snart! Hoppas ni har det bra!

Tiden går om möjligt ännu fortare när man reser, och vi har hunnit med rätt mycket på de här dagarna. Vi har bott på ett hostel dit man fick gå 10 min genom "skog" medans packningen blev hämtad med fyrhjuling. Belöningen blev ett av de bästa hostel jag bott på med en fantastisk utsikt! Melanie har hämtats i Nelson, och chockades med att sova i "stugor/friggebodar" med typ bara en våningssäng i. Vi har lyckats pricka in ännu en dag i Abel Tasman National Park med dåligt väder, precis som för 2 ½ år sen. Typiskt. Men den sista timmen sprack det upp och 6 timmars hiking kändes värt det! Vi har sett sälar, träffat folk vi lärt känna i Auckland utan att det var planerat, har nästan fått bensinstopp på en landsväg, simmat med delfiner, bott i ett fängelse, grillat, suttit i bubbelpool med snötäckta berg och turkost vatten som utsikt, varit på vinprovning, svurit över det svinkalla NZ vädret, legat på stranden och lovordat NZ väder, bränt oss i solen och förbannat vår klantighet med för lite solkräm, klättrat i en äventyrspark och skaffat oss blåmärken m.m.

Idag lämnar Julia och jag NZ medan de andra fortsätter några veckor till. Det har varit en underbar tid. Nu blir det Sydney några dagar, sedan åker vi vidare till Bangkok för dryga två veckor i Thailand. Sen kommer jag hem den 16:e dec. Ser framemot det också!

(Förresten, för er som är hemma i Örebro den 18:e blir det nog julfest/förfest/hemkomstfest av något slag hemma hos mig!)

Så kom det då, inlägget som innebär att mina 4 månader, som när jag åkte kändes som en evighet, och när jag varit här gått fortare än en blinkning, nu är över. Men det har varit alldeles underbart.

För en vecka sen skrev jag min sista tenta, min stora och svåra sluttenta i International Communication Management. Och lättnaden var otroligt stor när vi kom ut ur tentasalen. Men en vemodighet utan dess like infann sig direkt när jag gick hem och insåg att det var sista gången jag gick hem från nånting på uni. För även om det är jobbigt att plugga, har det varit väldigt roligt att plugga tillsammans med mina vänner och lära sig saker ur en nyazeeländsk synvinkel.

Tentan firades med att åka upp i Skytower och titta på solnednången där och dricka cocktails med några av tjejerna. Vackert var det, men jag insåg också att mitt bungy jump inte var så speciellt. Från Skytower kan man göra ett sk "Skyjump" där man slänger sig rakt ut och faller över 190 meter. Det gjorde ont i hela kroppen att föreställa sig det! Där inne var det också julpyntat och fint, och det är väldigt konstigt att titta på juksaker och sedan gå ut i kjol och sandaler och inte frysa.

Sista natten med gänget blev det på fredagen, då Daniela var den första som åkte på lördag morgon. Utgång i stan förstås, som blev riktigt riktigt bra. Kommer sakna Aucklands uteliv otroligt mycket! Speciellt barerna i hamnen! Resten av helgen fortsatte vi att njuta så mycket som möjligt av Auckland, med museum, picknick på stranden (Julias överraskning till mig! Underbara vän!) Mt. Eden, filmkväll/planerings kväll med Melanie och Carina, m.m. Jag har också provat att surfa, i vågor så starka att jag aldrig känt nåt likande. Men de vågor vi provade i var ändå lagom, men det hjälpte inte, jag klarade inte av det i alla fall. Nu måste jag prova igen så att jag lär mig!

Att lämna något som jag verkligen tycker om gör att det gör ont i hela kroppen. Jag var bättre än någonsin, och klarade av att skjuta ifrån mig det vemodiga väldigt länge och kunde njuta av den sista tiden. Men att packa ur rummet blev ibland för mycket, och väl på planet kunde tårarna inte hållas tillbaka längre.

Jag började skriva det här inlägget igår, och då var rubriken "The End". Det var verkligen så det kändes att åka därifrån. Men efter att ha landat i Christchurch, och påbörjat vår resa idag, kändes det inte riktigt längre som slutet på något. Bara en annan slags fortsättning liksom... Och sydön är helt otrolig! Även om jag varit här förut, så blir jag alldeles stum av det fantastiskt vackra landskapet och de otroliga kontrasterna! Vi träffade Carina på hostelet eftersom hon anlänt en dag tidigare, och påbörjade vår resa idag i vår kära hyrbil som till slut blev en modell som vi kunde få in allt bagage i. Det har varit varmt, sommarvärme, och kontrasten mellan att gå i t-shirt och svettas och vara omgiven av snöklädda berg är väldigt häftig! Vi har tagit oss från Christchurch till västkusten, med bland annat Cookie Time fabriksförsäljning, fantastiska stenlandskap där både Narnia och LOTR spelades in och närkontakt med Kia-fåglar på vägen dit. Lagom till solnedgången fick jag också se delfiner!! Ute vid en pir, bara sådär, i utkanten av stan dit vi åkte för att kolla på solnedgången. Äntligen fick jag se mina delfiner oplanerat! Ingen dålig start på denna resa!

Sådär, nu äntligen blir den en uppdatering från när jag hade besök! Camilla och Malin kom torsdagen den 22:a, så jag mötte dem i stan på eftermiddagen efter mina lektioner. Trötta efter den långa flygresan blev det pizza och en lugn kväll. Anders däremot, som kom dagen efter, fick inte vila alls. Isället gjorde vi alla fyra en liten sightseeing tur i Auckland, uppe på vulkanen Mt. Eden, glass på stranden i Mission Bay och en tur genom stan. Utgång på kvällen sen för att fira Melanies födelsedag ledde till bara några timmars sömn innan det var dags att ge sig av till Bay of Islands för 3 dagar där.


Vi var 12 stycken som skulle åka, vänner från både Julias och mitt universitet, och alltså även 3 svenskar från Örebro!Efter mycket krångel på morgonen kom vi i alla fall iväg och vi hann till och med packa ur på motellet innan vi var tvugna att befinna oss på kontoret för att checka in till vår båttur för att se delfiner!! Mycket bättre kunde det inte bli, med ett mycket trevligt sällskap på båten och även delfiner! Såg både bottlenose-dolphins och common dolphins, och jag hängde nog mer utanför båten än innanför. Tyvärr fick vi inte simma med dem för att de hade ungar med sig (något som inte var något problem i Bunbury, men tydligen här) men vi såg hur många som helst i alla fall och det här var en av de bästa delfinturer jag varit på (och jag har varit på några stycken :) )!

Alla var trötta på kvällen, men för en del blev det en promenad upp till en utkiksplats innan vi köpte pizza och öl. Stackars Anders som inte fått en minut att klara av jetlag fick äntligen sova ordentligt och dagen efter var jetlagen imponerande nog nästan borta. (Min tog typ en vecka när jag kom hit...)

Kommande dagar bjöd på en utflykt till den allra nordligaste spetsen på Nya Zeeland där tasmanska havet och stilla havet möts, sandsurfing, punktering ute i bushen, kortare hiker, utkiksplatser och nyazeeländska städer.

Det var lite sorgligt när vi kom tillbaka till Auckland och alla återgick till sitt, eftersom det varit såna underbara dagar och vi inte vet hur mycket mer resande ihop vi kommer hinna göra. Vi sa också hejdå till Malin och Camilla som fortsatte in resa i NZ.

Tisdag och onsdag var jag tvungen att plugga då mitt research project skulle in. Det var inte kul och den sista natten satt jag uppe till 3, sov till 6, och skrev klart det sista på morgonen. Och när jag kom till lektionen fick jag veta att det kunnat lämnas in dagen efter. Men lika bra att jag var klar med det, då kunde jag va ledig på kvällen utan problem! Det var annars ett kul arbete, där jag skrev om Kina, mänskliga rättigheter och OS 2008. På torsdagen åkte vi iaf till Waiheke Island, ön utanför Auckland där vi stannade över natten.  Vi provade öl och vin på vingårdarna och utforskade lite stränder och restauranger.


Helgen bjöd på Halloweenfest/konsert på mitt universitet, utgång hela nästa natt också i stan, grillning, solning och bad, och söndagen på bungyump, shopping och restaurang. Alldeles för fort var Anders premiär på Nya Zeeland över och jag fick återgå till plugg hela dagarna. Jag är väldigt väldigt glad att jag fick besök, det var en underbar vecka, och världen blev liksom ännu mindre när jag fick blanda mitt utbytesstudentliv med studentlivet hemma.

Jag har fortsatt att klättra då och då under terminen. Har tyckt det varit roligt när jag gjort det, men lätt glömt bort det efteråt... Har varit lite höjdrädd och flera gånger hoppat ner när jag kommit för högt, även om jag klarat av svårighetsgraden. Igår tog vi ledigt några timmar från plugget och åkte till en större klätterhall. Trots att takhöjden var ännu högre än på det vanliga gymmet glömde jag bort allt vad höjdrädsla heter och älskade utmaningen att helt utmattad kunna ta mig ända upp till taket! Lyckades alla gånger utom en, så jag var mycket nöjd och glad! bra att jag verkligen kommer in i det här en vecka innan vi lämnar Auckland...

Eftersom mitt skype inte vill funka (självklart när man vill ha det) och ett sms inte riktigt räcker till så får det bli ett litet extra grattis på fars dag här! Massor med kramar!

En sak till... Jag har kommit på att jag kanske borde flytta till Nya Zeeland eftersom jag i en enda tidning jag läste igår hittade ett flertal jobb inom journalistik och som informatör... Eller kan drömmen om att springa runt med block och kamera, eller med kavaj och headset och eget kontor, bli uppfylld i Sverige?

Här sitter jag hos Anna (min mexikanska klasskompis) och ska plugga statskuskap, historia och kommunikation inför vår sista, svåraste sluttenta på torsdag. Men vad gör jag? Jo bloggar. Som vanligt, allt för att skjuta upp plugget så länge som möjligt. Är alla studenter såna?

Igår tog Julia och jag i alla fall ledig och åkte iväg på en alldeles egen dyktur! Vi lånade Rudlofs bil, hyrde dykutrusning och åkte till Goat Island, ett marinreservat en timme norr om Auckland. Detta ställe är extra bra för nybörjare då dykningen sker på ungefär 6 meters djup. Dagen bjöd på underbar sommarvärme och att göra iordning dykutrusningen i våtdräkt som vi alltid gjort innan var omöjligt. Den fick vänta så länge som möjligt och jag blev solbränd under de korta minuter jag var ute i solen i bikini! Underbart! Det var verkligen speciellt och jättekul att va ute där på egen hand, utan instruktörer, och klara av och kunna detta! När vi väl hade kommit i vattnet som inte alls höll samma värme som på land var vi glada över de tjocka våtdräkterna men det krånglade lite när vi inte hade tillräckligt med vikter. Upp på land och hämta mer men med alla vikter vi fått med oss var det ändå på gränsen till för lite. Men dykningen var i alla fall fantastisk! Mest hela upplevelsen att få dyka själva, men också allt vi fick se! Stora fiskar som följde med oss och kom så nära att vi nästan kunde ta på dem, skogar av sjöväxter, sjöborrar, stingrockor och enorma kräftor.

Väl tillbaka på dykklubben i Auckland kom jag på att jag ville besöka butiken som låg bredvid. En julbutik! Så i solglasögon, t-shirt och flip flops gick vi in i affären med julmusik och typ 10 klädda julgranar! Konstrasten var väldigt konstig, men jag var ändå som ett barn på julafton! Jag köpte en prydnad att hänga i julgranen så jag alltid kan tänka på Nya zeeland när jag hänger upp den! Julpynt har det funnits här sen redan i slutet av september, vilket är extremt, till och med värre än IKEA hemma. Men det här var nåt alldeles extra! Med mina pepparkakor som jag fick av gulligaste Anders när han var här, och min fina julprydnad bredvid sängen, har jag nästan börjat få lite julstämning. Fast bara nästan.

Idag hade jag en diskussion med mina kära manliga flatmates om kvinnor. Det började med att Rudolf pratade om att Schweiz gav kvinnor rösträtt väldigt sent, och fortsatte med påståenden om att kvinnor inte borde få delta i politik och att de ska stanna hemma istället. En bra kvinna hör hemma i köket och tvättstugan. Hm, var har jag hört det förut....? Trots att de inte var allvarliga försökte de allt få mig som ensam närvarande tjej att bli upprörd och förbannad. Pratade om att det var bättre förr i tiden när män fick vara män och bla bla bla.

Tur att jag fått så mycket träning från två manliga retstickor därhemma som det bara lyser i ögonen på när de försöker få mig att hetsa upp mig över såna påståenden. Jag behöll lugnet och med några väl valda repliker kan man säga att jag vann, i alla fall om jag får säga det själv.

Tillbaka till verkligheten var det ja... Jag har spenderat de senaste dygnen med plugg. Fast väldigt annorlunda plugg än vad jag är van med. Fotoprojektet skulle sammanställas och lämnas in, och hela betyget vilar på detta projekt. Så en massa klippa, klistra och förklara. Ett fyllt A3 block skulle det resultera i och hela processen från första idé till slutgiltiga 10 foton skulle presenteras. Och sånt här tar tid!! Två i natt var bara halva blocket fyllt och jag var trött så det gjorde ont i ögonen. Tänkte att jag skulle sova några timmar så ögonen skulle kännas lite bättre och ställde klockan på 5 så jag skulle ha tid innan inlämning klockan 13. 8 vaknade jag och hade inte ens hört klockan. Bra läge att försova sig!!! Jag var så stressad under de resterande timmarna att händerna skakade, vilket inte gör det lättare när man ska pyssla med detaljer.

Men med lite assistans från en nyvaken Julia som sattes på uppdrag att klippa och förbereda klisterlappar hann jag till lektionen med hela projektet färdigt bara 20 min försent. Min workbook från allt vi gjort på lektionerna fick dock lämnas hemma och får lämnas in imorgon bitti. Detta ska ju ändå inte betygsättas så förhoppningsvis går det bra ändå. Detta ska jag nu fortsätta med så jag inte behöver en sån här natt till.

Förra gången vi var i Nya Zeeland lovade Julia och jag att om vi någonsin kommer tillbaka så ska vi hoppa Bungy Jump. Och ja, ett sånt löfte måste ju hållas. Så i söndags åkte vi då iväg, Julia, Anders och jag, för att hoppa Bungy från Auckland Harbour Bridge. Jag var inte alls nervös förrän vi kom upp till plattformen, medan Julia hade ont i magen redan i bussen. Anders var knappt ens rädd när han blev fastspänd, trots att han till och med var tvungen att hoppa först. Jag fick hoppa sist, vilket gjorde det ännu jobbigare, även om de exalterade glada ansiktena som kom upp igen lugnade mig lite (läs: nästan inget).


Och så helt plöstlig stod jag där på kanten, nedräkningen var avklarad på så kort tid att jag knappt fattade det och det var bara att kasta sig ner 40 meter för att bli doppad i vattnet. Det var häftigt, förvirrat, underbart, kort och fruktansvärt roligt! Det var ett väldigt bra löfta att behöva hålla, och ett nytt ska nog allt hittas på tills nästa gång vi kommer!


Tillbaka till verkligheten kan man verkligen säga att det är nu. Efter en fullspäckad, händelserik och fantastisk vecka (mer detaljerad uppdatering kommer snart) är det dags att plugga igen. Suck.